jag känner mig splittrad.
Jag känner inte igen mig, vet inte vad som händer med mig längre. Jag känner mig ensam än fast jag har världens mest underbara människor runt mig. Jag känner mig tom på ord, någonting som saknas. En liten boktstav saknas och jag tappar bort mig själv.
Och det värsta är att jag inte vet vad jag saknar, men någon pusselbit är det som fattas. Och jag längtar verkligen tills jag hittat den och allt börjar klarna igen. Jag är inte en sån person som tycker om att vara förvirrad, jag vill veta vad som händer, hur det ska ske och helst när allting ska hända. Och tyvärr så överanalyserar jag allting på tok för mycket, vilket jag har märkt att det är många som inte tycker om.
För jag menar, jag är bara 18 år, är det inte nu jag ska leva livet och verkligen njuta av allting som händer. Vara ute och se världen, umgås med mina kompisar och göra massa galna saker så jag har mycket att tänka tillbaka på sen när jag blir äldre. Men vad gör jag, visst jag njuter och umgås med mina vänner, jag reser det jag kan, men jag planerar. Jag åker inte bara iväg en helg bara för att, jag går inte ut mitt i natten och buskör eller något, ne för att jag är så jäkla tråkig. Jag får nästan ångest när jag tänker på det.
Ne, sen börjar jag bli förvirrad. Vet inte vad jag vill längre, vill jag gå tillbaka två steg, eller ett steg, eller vill jag ta ett steg framåt eller två steg framåt? Just nu känns alla som bra alternativ, men samtidigt så funkar ingenting av det förutom två steg framåt. Varför jag skriver sådär vet jag inte, jag gör allting så komplicerat.
Nu ska jag sova, det här går inte. Jag tänker för mycket.
God natt.
Och det värsta är att jag inte vet vad jag saknar, men någon pusselbit är det som fattas. Och jag längtar verkligen tills jag hittat den och allt börjar klarna igen. Jag är inte en sån person som tycker om att vara förvirrad, jag vill veta vad som händer, hur det ska ske och helst när allting ska hända. Och tyvärr så överanalyserar jag allting på tok för mycket, vilket jag har märkt att det är många som inte tycker om.
För jag menar, jag är bara 18 år, är det inte nu jag ska leva livet och verkligen njuta av allting som händer. Vara ute och se världen, umgås med mina kompisar och göra massa galna saker så jag har mycket att tänka tillbaka på sen när jag blir äldre. Men vad gör jag, visst jag njuter och umgås med mina vänner, jag reser det jag kan, men jag planerar. Jag åker inte bara iväg en helg bara för att, jag går inte ut mitt i natten och buskör eller något, ne för att jag är så jäkla tråkig. Jag får nästan ångest när jag tänker på det.
Ne, sen börjar jag bli förvirrad. Vet inte vad jag vill längre, vill jag gå tillbaka två steg, eller ett steg, eller vill jag ta ett steg framåt eller två steg framåt? Just nu känns alla som bra alternativ, men samtidigt så funkar ingenting av det förutom två steg framåt. Varför jag skriver sådär vet jag inte, jag gör allting så komplicerat.
Nu ska jag sova, det här går inte. Jag tänker för mycket.
God natt.
Kommentarer
Postat av: joohanna <
hoppas dt blir bra :) sov gott
Postat av: hanna
jag vet att människor kan säga till någon annan "jag vet hur det är", men jag blev nästan lite rädd när jag läste det här. PRECIS sådär kände jag för bara ett kort tag sen, och jag lovar dig att jag kände så under en väldigt, väldigt lång tid.
men en dag, out of the blue, vaknar man och livet är annorlunda. världen ser annorlunda på en och man ser tillbaka på den annorlunda än förut.
JAG VET, jag gör verkligen det. jag säger det inte bara för jag känner igen mig i varenda litet ord, varenda liten punkt och kommatecken.
och det blir bättre. det är också nåt klichéaktigt som alla säger, men tro mig, jag var på botten och jag är inte där längre. det BLIR bättre.
kraaam
Trackback