jag känner mig splittrad.
Jag känner inte igen mig, vet inte vad som händer med mig längre. Jag känner mig ensam än fast jag har världens mest underbara människor runt mig. Jag känner mig tom på ord, någonting som saknas. En liten boktstav saknas och jag tappar bort mig själv.
Och det värsta är att jag inte vet vad jag saknar, men någon pusselbit är det som fattas. Och jag längtar verkligen tills jag hittat den och allt börjar klarna igen. Jag är inte en sån person som tycker om att vara förvirrad, jag vill veta vad som händer, hur det ska ske och helst när allting ska hända. Och tyvärr så överanalyserar jag allting på tok för mycket, vilket jag har märkt att det är många som inte tycker om.
För jag menar, jag är bara 18 år, är det inte nu jag ska leva livet och verkligen njuta av allting som händer. Vara ute och se världen, umgås med mina kompisar och göra massa galna saker så jag har mycket att tänka tillbaka på sen när jag blir äldre. Men vad gör jag, visst jag njuter och umgås med mina vänner, jag reser det jag kan, men jag planerar. Jag åker inte bara iväg en helg bara för att, jag går inte ut mitt i natten och buskör eller något, ne för att jag är så jäkla tråkig. Jag får nästan ångest när jag tänker på det.
Ne, sen börjar jag bli förvirrad. Vet inte vad jag vill längre, vill jag gå tillbaka två steg, eller ett steg, eller vill jag ta ett steg framåt eller två steg framåt? Just nu känns alla som bra alternativ, men samtidigt så funkar ingenting av det förutom två steg framåt. Varför jag skriver sådär vet jag inte, jag gör allting så komplicerat.
Nu ska jag sova, det här går inte. Jag tänker för mycket.
God natt.
Och det värsta är att jag inte vet vad jag saknar, men någon pusselbit är det som fattas. Och jag längtar verkligen tills jag hittat den och allt börjar klarna igen. Jag är inte en sån person som tycker om att vara förvirrad, jag vill veta vad som händer, hur det ska ske och helst när allting ska hända. Och tyvärr så överanalyserar jag allting på tok för mycket, vilket jag har märkt att det är många som inte tycker om.
För jag menar, jag är bara 18 år, är det inte nu jag ska leva livet och verkligen njuta av allting som händer. Vara ute och se världen, umgås med mina kompisar och göra massa galna saker så jag har mycket att tänka tillbaka på sen när jag blir äldre. Men vad gör jag, visst jag njuter och umgås med mina vänner, jag reser det jag kan, men jag planerar. Jag åker inte bara iväg en helg bara för att, jag går inte ut mitt i natten och buskör eller något, ne för att jag är så jäkla tråkig. Jag får nästan ångest när jag tänker på det.
Ne, sen börjar jag bli förvirrad. Vet inte vad jag vill längre, vill jag gå tillbaka två steg, eller ett steg, eller vill jag ta ett steg framåt eller två steg framåt? Just nu känns alla som bra alternativ, men samtidigt så funkar ingenting av det förutom två steg framåt. Varför jag skriver sådär vet jag inte, jag gör allting så komplicerat.
Nu ska jag sova, det här går inte. Jag tänker för mycket.
God natt.
visst, ni har rätt
hoppet är det sista som lämnar kroppen,
men just nu är det verkligen inte bra att jag fått tillbaka det här hoppet.
det gör bara så jäkla mycket mer ont,
fan. jag trodde jag gått vidare.
men jag är svagare än någonsing ;/
men just nu är det verkligen inte bra att jag fått tillbaka det här hoppet.
det gör bara så jäkla mycket mer ont,
fan. jag trodde jag gått vidare.
men jag är svagare än någonsing ;/
jag saknar
att bara få ligga sådär nära dig och viska att jag älskar dig..
:/
:/
