mittnamnarlinn.blogg.se

vad ska jag säga, det som absolut inte fick hända har nog skett endå.
jag som verkligen lovade mig, lovade mig att den enda jag och mitt hjärta skulle kunna tycka om var min gamla kärlek,
och funkade inte det så skulle jag leva ensam tills jag verkligen hittat mitt ställe,
där jag trivdes som fisken i vattnet och jag verkligen var redo att släppa in någon så nära inpå mitt liv igen.

men somsagt, nog fasen händer det endå.
och kanske var det meningen?
men som jag läste i en blogg jag följer, så är det som att när jag väl vågar ge lite mer av mig själv,
som han mer drar sig undan och helt plöstligt är det omvända platser och det är jag som står
med mitt hjärta halvt utslitet i handen och nästan väntar på att han ska trampa på det?

jag måste erkänna att det gör ont,
men hur jag än vänder och vrider på det så känns det som att jag egentligen gör de rätta med att låta han trampa på det som ska vara mitt hjärta,
jag menar, nån gång måste jag ju upp på hästen igen och varför inte försöka nu?

ah, jag måste verkligen ge mig nu.
nu blire ändringar,
träffa killar går bra, men jag ska ta det väldigt långsamt och inte ge av mitt hjärta rakt ut.
nu låter det säkert som att första killen jag träffar och som verkar helt okej,
ger jag mitt hjärta till.
men så är det inte heller, jag är noga, men jag måste bli bättre.
nästa gång jag verkligen blir sådär kär och bubbligt lycklig, då ska det var äkta kärlek!