apologize
ah, livet går vidare. allting går vidare.
på nått sätt så börjar jag drömma, känns som att jag inte lever i den riktiga världen längre. utan jag bara drömmer mig bort hela tiden och ibland slår det mig att jag måste komma tillbaka till verkligheten. och det är hemskt, för jag går inte vidare, jag lär inte känna mig själv igen..
för ibland känns det som att jag har tappat bort mig själv där i mitten av alltihopa, som att jag inte vet vad jag står för längre, jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre, jag vet inte vad jag känner för att göra vissa saker. utan jag kör bara på, jag följer bara strömmen och jag är inte stolt. men det är bara det att jag inte vet hur jag ska ta mig tillbaka just nu, det är för svårt. jag måste nog få vara svag ett tag till och leva i min fantasivärld, eller jag vet inte.
somsagt jag vet ingenting just nu, jag kör bara på normal vardag. jag nöter samma sak varje dag, skola, äta, träna och ibland jobbar jag och annars umgås jag med kompisar eller pluggar. jag söker nånting nytt, jag saknar alla dessa galna ideer som vi kom på förut, när vi var vaken hela natten och spelade tv-spel, lirade basket, spelade innebandy, alla umgicks på en helt annan nivå. nu ska alla börja vara så vuxna, alla jobbar alla pluggar och alla tänker på framtiden. just nu vill jag bara tänka på nuet, hur jag ska kunna njuta av mina underbara vänners närhet och hur jag inte klarar mig utan dom, hur dom alltid lyckas få mig upp på toppen igen.
vad jag vill säga, är att jag önskar att jag var barn igen. att jag vill åka tillbaka och besöka dom gamla tiderna.
jag saknar också min andra halva, du tog en del av mitt hjärta med dig och jag vet inte hur jag ska kunna läka det.
ingenting känns bra längre, jag tappar allt.
på nått sätt så börjar jag drömma, känns som att jag inte lever i den riktiga världen längre. utan jag bara drömmer mig bort hela tiden och ibland slår det mig att jag måste komma tillbaka till verkligheten. och det är hemskt, för jag går inte vidare, jag lär inte känna mig själv igen..
för ibland känns det som att jag har tappat bort mig själv där i mitten av alltihopa, som att jag inte vet vad jag står för längre, jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre, jag vet inte vad jag känner för att göra vissa saker. utan jag kör bara på, jag följer bara strömmen och jag är inte stolt. men det är bara det att jag inte vet hur jag ska ta mig tillbaka just nu, det är för svårt. jag måste nog få vara svag ett tag till och leva i min fantasivärld, eller jag vet inte.
somsagt jag vet ingenting just nu, jag kör bara på normal vardag. jag nöter samma sak varje dag, skola, äta, träna och ibland jobbar jag och annars umgås jag med kompisar eller pluggar. jag söker nånting nytt, jag saknar alla dessa galna ideer som vi kom på förut, när vi var vaken hela natten och spelade tv-spel, lirade basket, spelade innebandy, alla umgicks på en helt annan nivå. nu ska alla börja vara så vuxna, alla jobbar alla pluggar och alla tänker på framtiden. just nu vill jag bara tänka på nuet, hur jag ska kunna njuta av mina underbara vänners närhet och hur jag inte klarar mig utan dom, hur dom alltid lyckas få mig upp på toppen igen.
vad jag vill säga, är att jag önskar att jag var barn igen. att jag vill åka tillbaka och besöka dom gamla tiderna.
jag saknar också min andra halva, du tog en del av mitt hjärta med dig och jag vet inte hur jag ska kunna läka det.
ingenting känns bra längre, jag tappar allt.
Kommentarer
Trackback
