mittnamnarlinn.blogg.se

Ja, jag vet inte ens vart jag ska börja.
Den där lyckan börjar avta sakta på något sätt,
jag kan inte förklara det med egna ord.

Jag trodde verkligen det skulle vara enkelt,
eller iaf så mycket enklare än vad det är nu.
Jag förstod nog aldrig att du skulle börja leva på
ett sånt sätt som du gör just nu.
Du har knappt tid med mig längre,
när jag ringer så gör du jämt massa annat,
säger att du ringer sen, eller så säger du
knappt ingenting..

Jag har försökt, jag har försökt så jävla mycket.
Jag har försökt prata med dig, berätta precis hur
jag känner just nu, att jag känner mig ivägen,
att du knappt har tid längre, att du aldrig säger att
du saknar mig, att du aldrig säger att du älskar mig,
bara om jag säger det först. Det är mer som att
du bara säger det just nu för att, bara för att säga det,
kanske för att jag ska bli lycklig, men du gör det
bara värre..

Just nu vet jag inte vad jag ska göra,
göra för att du ska förstå hur jävla ont det gör.
Jag förstår att du börjar leva ditt vanliga liv igen,
men finns inte jag med i ditt liv nu längre?
Är jag bara nån löjlig jävla grej som du har
bara för att du vill ha tjej, eller orkar du inte med
mig längre? Håller jag på att förlora förståndet?

Jag lovar att det säkert bara är jag som inbillar mig,
men jag förstår ändå inte allting. Jag räcker ändå
inte till, inte som jag gjorde förut..

Det gör så förbannat ont, men jag älskar dig..
Jag hoppas verkligen att vi löser allt,
så jag får känna den där lyckan igen..
För att vara nära dig, är det bästa som finns
för mig.